jag har träffat en människa som får det att kännas som att det rinner varm jordgubbssaft på insidan av min bröstkorg.

du-du-diru-duru

24/11
Var börjar man när man inte skrivit till någon som vanligtvis känner en utan och innan.
Jag antar att det enda rätta är att börja skriva, medveten om att skrivkrampen snart kommer att härja i högerhanden.Jag vill berätta om londy livet, hur jag säljer frukost med ett stort leende på läpparna och munnen fylld av artighetsfraser. Jag säger please, thank you, have a lovely day och sådant som ett rinnande vatten i 5 timmar. Jag står i vårt "stall"(som inte har något att göra med hästar utan stånd heter helt enkelt så på engelska) på någon av de sex tågplattformar i östra Londy som vi har hyrt in oss på;
Liverpool station, Euston, Charingscross, Waterloo, Victoria & London Bridge.
Waterloo: hemma. Charings Cross: första dagen på nya jobbet då jag blev bjuden på kaffi av tom. Euston: lugnast och därför tristast. London Bridge: roligast med trevliga snubbar som kunder. Victoria: busy, skoj och nära café nero. Liverpoolstation: är den enda stationen jag inte jobbat i stallet utan bara ägnat mig åt lite proper voyurism i företagets intresse= stå upp och räkna förbipassaerande i 2,5 timme i sträck. Fuun- noot.

Jag vill berätta om tågresan till del 2 i mitt vardagliga londy liv mina runt tre timmar på mOma kontoret i deptford. Tågresan i sig är varken särskilt lång eller spektakulär förutom när det kommer till utsikten utanför tågrutan, den är speciellt fin på tillbaka vägen när mörkret lagt sig.
Men på tågresan mot deptford så är den första fina utsikten när man rullar ut från skuggan på cannon street station och ut på tågbron där man om vrider huvudet till vänster kan fästa ögonen på towerbridge och themsen med sitt smuts grå svarta vatten, få syn på turistbåten som skulle platsa i star trek. Efter ett pustande stannar tåget i London Bridge innan det glider in mot Deptford bara några minuter senare. Landskapet rusar förbi utanför rutan, och när canary wharf dyker upp i synfältet- londons ekonomiska centrum och stället där skyskraporna är många, känner jag en värmevåg av kärlek i bröstet till (hem)staden london. Skyskraporna där pernil har samplat på sådär 37 våningen och på torsdag är det min tur. Englands största Waitrose i canary wharf, det återstår dock att se hur högt över marken jag faktiskt befann mig när jag försökte få bankmännen att stoppa mOma i munnen.

Ikväll kändis älskade klubben Mahiki som firar 3 års jubileum med svenska brydarna, jag och peji.

jag älskar att bo i london. jag hatar vår husmus som kryper runt i soppåsarna.
min favorit är äppel/persika jumble. jag tycker engelsk söndagsbreakie är fett värt speciellt som vi hittade ett mysigt café som serverade vegetarisk fry up i bethnal green. att mOma christmas partyt igår var hemskt värt med dans på bordet på den tjusiga resturangen fire&stone i covent garden och galet fulla arbetskamrater. att fika stor chaite med soja mjölk med clara och pj. åka hem för att ladda om för kvällen och finna toby och james i soffan med en varsin öl, så nu sitter jag här dricker becks och är härligt bakfyll ecklig.
fred ut.