jag har träffat en människa som får det att kännas som att det rinner varm jordgubbssaft på insidan av min bröstkorg.

du-du-diru-duru

24/11
Var börjar man när man inte skrivit till någon som vanligtvis känner en utan och innan.
Jag antar att det enda rätta är att börja skriva, medveten om att skrivkrampen snart kommer att härja i högerhanden.Jag vill berätta om londy livet, hur jag säljer frukost med ett stort leende på läpparna och munnen fylld av artighetsfraser. Jag säger please, thank you, have a lovely day och sådant som ett rinnande vatten i 5 timmar. Jag står i vårt "stall"(som inte har något att göra med hästar utan stånd heter helt enkelt så på engelska) på någon av de sex tågplattformar i östra Londy som vi har hyrt in oss på;
Liverpool station, Euston, Charingscross, Waterloo, Victoria & London Bridge.
Waterloo: hemma. Charings Cross: första dagen på nya jobbet då jag blev bjuden på kaffi av tom. Euston: lugnast och därför tristast. London Bridge: roligast med trevliga snubbar som kunder. Victoria: busy, skoj och nära café nero. Liverpoolstation: är den enda stationen jag inte jobbat i stallet utan bara ägnat mig åt lite proper voyurism i företagets intresse= stå upp och räkna förbipassaerande i 2,5 timme i sträck. Fuun- noot.

Jag vill berätta om tågresan till del 2 i mitt vardagliga londy liv mina runt tre timmar på mOma kontoret i deptford. Tågresan i sig är varken särskilt lång eller spektakulär förutom när det kommer till utsikten utanför tågrutan, den är speciellt fin på tillbaka vägen när mörkret lagt sig.
Men på tågresan mot deptford så är den första fina utsikten när man rullar ut från skuggan på cannon street station och ut på tågbron där man om vrider huvudet till vänster kan fästa ögonen på towerbridge och themsen med sitt smuts grå svarta vatten, få syn på turistbåten som skulle platsa i star trek. Efter ett pustande stannar tåget i London Bridge innan det glider in mot Deptford bara några minuter senare. Landskapet rusar förbi utanför rutan, och när canary wharf dyker upp i synfältet- londons ekonomiska centrum och stället där skyskraporna är många, känner jag en värmevåg av kärlek i bröstet till (hem)staden london. Skyskraporna där pernil har samplat på sådär 37 våningen och på torsdag är det min tur. Englands största Waitrose i canary wharf, det återstår dock att se hur högt över marken jag faktiskt befann mig när jag försökte få bankmännen att stoppa mOma i munnen.

Ikväll kändis älskade klubben Mahiki som firar 3 års jubileum med svenska brydarna, jag och peji.

jag älskar att bo i london. jag hatar vår husmus som kryper runt i soppåsarna.
min favorit är äppel/persika jumble. jag tycker engelsk söndagsbreakie är fett värt speciellt som vi hittade ett mysigt café som serverade vegetarisk fry up i bethnal green. att mOma christmas partyt igår var hemskt värt med dans på bordet på den tjusiga resturangen fire&stone i covent garden och galet fulla arbetskamrater. att fika stor chaite med soja mjölk med clara och pj. åka hem för att ladda om för kvällen och finna toby och james i soffan med en varsin öl, så nu sitter jag här dricker becks och är härligt bakfyll ecklig.
fred ut.

Om att blotta sitt hjärta:

Jag är ledsen med för allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va.
Kom tätt intill det är okej, so I can shake you.
Får jag veta vad du tänker på?
Skulle du råna en bank för oss två?
Om det är så låt mig veta,
om det är nej så går jag,
jag ska inte tvinga dig.
Min vänner säger vakna upp och sluta tänk på det.
Låt honom inte ta dig.
Låt honom inte ta din kärlek ifrån dig.
Kunde du älska mig om jag föll i tusen bitar?
Jag vill ha allting.
Och jag vill ha dig,
jag tror jag ska kasta mig igenom fönstret,
rusa rakt in i ditt liv.
På tv säger dom att kärlek finns runt omkring oss
och astronauterna kan känna det långt bort.
Men kärlek har svikit mig allt för många gånger
och jag
jag vill ha dig.
Dimmiga dar, det var bra dar men vad fanns det att se klart?
Dimmiga dar, det var fina nätter.
Vi är förlorare vi två,
men det gör ingenting om dina händer vore här.

Du måste där ifrån den där staden drar ner dig till botten av svartån.
Uppsnärjd i det blå.
Vem kysste elin bakom ryggen på pj,
Var det den store poeten som hon var förälskad i?
Neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig och skatorna.
Alla dansar och jag tänker, vad gör du ikväll?
Fanns det en plats i hennes värld för två,
snälla skicka ett vykort för jag undrar så.
Och du var sötare än dom men jag slängde bort dig igen,
jag slängde bort nån slags vän.
Det var så mörkt den kvällen jag gick hem,
jag hade hoppats på något.
"Men du sover ju du var ju inte på"
Jag hör att han är den rätta, för dom säger att du verkligen menar det.
Jag skäms för att be, men mitt hjärta är ditt att förstöra.
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig,
skratta åt mig då kommer jag kanske över det.
Och alla vill väl ha dig nu?
De har väl väntat på det här?
Det som är skrivet är skrivet och livet är livet.
Det gör inte ont när hösten kallar.
Det gör inte ont så länge du är med mig.
Jag tror vi flyger rakt in i solen.
Men kom då!


jag skrev ett brev. ett riktigt brev med frimärken.
blottade mitt hjärta och fick det sönder vridet som en disksvamp.
livet är poesi.

f.ö stal hon mitt hjärta

vackra ord är svårt att uttrycka på ens ett och halva språk, engelskan.
jag menar svenska ska ju vara mitt första men efter 1 och en halv månad i england och london så känns engelskan
som minst mitt första och en halva språk.
nu är jag i svearike för en 8 dagars visit
men saknar att prata engelska redan efter ett par dagar utanför london.
i lördags dansade jag mig svettig till 90 tals musik med ett gäng fina människor som jag hemskt glad över fortfarande är klassiferade som vänner.
under den kvällen som var en rejält emotionell och som avrundades i paulines trygga famn med hemskt våta kinder så träffade jag på en kandensisk brud som jobbade som engelsk lärare i örebro och som precis flyttat hit. både hon och jag var otroligt tacksamma att ha någon att prata engelska ordentligt med. jag och hon lurade ett par människor att jag var born and breed i londy och det var fabulöst kul.

det värmer och sticker i hjärtat samtidigt.
i det kapitulerande itu delade hjärtat.

idag är jag tom. bakfyll. lycklig över att få hänga med familjen och laga stark tofu och varma rotfrukter som blir krispiga i ugnen.
jag dansade mig svettig igår till massa 90 tals musik, drack engelsk cider, saknade london enormt, glädjes över att hänga med fina människor som fortfarande som tur är kära vänner, lurade människor att jag var engelsk med en alldeles för grovt pålagd engelsk accent som lät bra i mina berusade öron.
allt jag gör är jag tudelad i kanske som en liten trasig pepparkaka.
jag drack glögg med mandlar och russin i igår!
det är tur att jag har ett extraliv i en betydligt större stad en bit bort.'
jag ska skriva allt om livet i londy men nu är jag torr i munn och har en klen röst,
efter att berättat allt för alla många gånger om. och orden verkar inte vilja droppa ut genom fingertopparna och på tangenterna.
if you were there beware.

18 karat guld

om jag inte börjar skriva poesi om mitt tillstånd så kommer jag gå under.
under av framtidsdrömmar. planer. förväntningar. komplicerade tillstånd.
och alldeles för mycket känslor i min kropp.
allt jag vill är att kedjeröka i fönstret med karin boye i min hand.
och jag känner knappt igen mig själv.
för det jag gör nuförtiden måste kallas tänka logiskt.
men mest av allt är jag lite rädd för dig.
varför?
för att du har magnetiska läppar.